Vågar inte

Varje gång Stora Prinsessan mår dåligt så slår adrenalinet på i mig.
Varje gång.

Förbereder mig på alla möjliga sätt.
Scannar henne samtidigt som jag ler och lugnar, tänker strategiskt, vad behöver jag packa, var ligger grejerna, hur lång tid kan det ta, vilken väg skall jag ta till sjukhuset.
Fan, hur skall det gå denna gången, kommer hon klara sig.
Hjärtat pumpar.

Många gånger är det ju inget knasigt med Prinsessan, bara lite "vanligt" sjuk.
Men efter det vi har med oss i bagaget så kan jag inte annat än triggas igång.
Kan inte hjälpa det. Det bara händer.
Pang! Så pumpar det inom mig.
Varje gång.

Stora Prinsessan fick ont i magen. Jätteont.
Pang! sa det i mig.

Satt länge på sängkanten och tittade, lyssnade, talade lugnande, var där för Prinsessan.
Och det är då självaste f-n att jag inte vågar ta på henne, pussa på henne.
Jag vet så väl att jag inte tagit i något eller ätit något som hon inte tål.
Ändå vågar jag inte.
För tänk om.
Tänk om hon blir ännu sämre.

F-n f-n f-n tänker jag.
Och f-n till dem som inte omfamnar och pussar på sina barn, som kan det utan att behöva tänka efter vad de ätit eller tagit i.
F-n f-n f-n.

Som väl var så sov vi alla gott på natten.
Även Stora Prinsessan.
Som mådde bättre på morgonen.
Som själv analyserade magontet med att det kanske berodde på chipsen hon aldrig ätit förut.
Jag vet att hon kommer välja bort de chipsen i framtiden, trots att hon egentligen inte behöver för enligt tillverkaren så innehåller de inte något hon inte tål. Men hon kommer välja bort dem ändå. Vill inte få ont igen.

Min älskade skatt som inte får smaka på allt livet har att erbjuda, som begränsas av något som är så tarvligt.

Min skatt som jag älskar till månen och tillbaka.

Idag har vi puss- och kramkalas:-)


See Ya!!!