En kväll i mitt liv

Tanken från början med att skriva här var framförallt att kunna blicka tillbaka på vad som hänt under åren.
Det är himla mysigt att titta tillbaka och återuppleva vissa saker.
Det finns härliga stunder och mindre bra stunder som jag blir påmind om.

Ibland när jag blir påmind om mindre bra saker tänker jag att jag inte skall skriva något om det men så tänker jag igen...det är ju en del av min vardag.

Livet är inte en dans på rosor.
Ibland är det kanon.
Ibland är det motigt.

Ofta hjälper det mig att få dåliga erfarenheter på pränt.
Det hjälper att skriva av sig lite.

För drygt en vecka sedan hände något som var mindre bra.
Jag körde Lilla Prinsessan och hennes kompisar till friidrotten.

Det började klia som attan i hårbotten.
Jag frågade tjejerna om det gick löss på skolan igen.
- Nää, det gör det inte.
Det kliade inne i öronen och jag trodde jag skulle bli galen så det kliade.
Släppte av tjejerna och körde hem.
Kände mig vissen den sista biten.
Kom innanför dörren hemma och sa till MrP att jag skall nog gå och lägga mig för jag känner mig lite rutten.
- Är nog bara lite trött.
Då började det bränna i ansiktet.
Jag tittade mig i spegeln och ser att jag är helt röd i pannan, runt näsan och munnen.
Jag gick och tvättade av mig sminket då jag trodde att det var det som behövdes.
Gick ut i hallen och lyfte på tröjan.
My gadh.
Värsta nässelutslagen över hela överkroppen som bredde ut sig mer och mer.
Kliade som attan överallt på hela kroppen.
Jag bad Stora Prinsessan hämta sin medicin.
La tabletter i vatten och ringde 1177 för att fråga om det var OK att jag tog dotterns tabletter.
Nu började jag skaka i hela kroppen.
Satte mig ner och sköterskan svarade.
Efter ett mycket kort samtal drack jag upp tablettlösningen och bad MrP köra mig till akuten.
Det kändes inte bra alls.

SOM jag skakade i hela kroppen i bilen. Helt galet var det.
MrP släppte av mig och jag kom snabbt fram till kassadisken.
Hade svårt för att gå och skakade hejdlöst i kroppen.
Sköterskan såg att det inte stod jättebra till och tog mig direkt med till ett rum där läkare och sköterska var på plats.
Läkaren undersökte mig och konstaterade snabbt en anafylaktisk chock.
Tabletter och adrenalin och sen fick jag vänta.
Gud som jag skakade.
Efter några timmar och några fler tabletter började det lugna ner sig.
Nässelutslagen började släppa och så också skakningarna.
Efter ytterligare några timmar och ett besök på en annan akutmottagning fick jag åka hem.


Vilken kväll.
Helt galet.


Som en blixt kom det.


Det värsta är att jag vet inte vad det beror på.
Varför fick jag en sådan kraftig reaktion?
I flera dagar efter var jag heeeelt orkeslös.
Trött i kroppen och trött i huvudet.
Numera har jag tabletter och akutmedicin med mig var jag än går.
Fick det utskrivet med en gång.
Jag fick en läkartid två dagar efter händelsen. Jag och läkaren hoppas verkligen att det var en engångsföreteelse jag var med om.
Förmodligen tomatsås i kombination med fysisk påfrestan.
Det är så nära vi kan komma.

Idag, nästan två veckor efter, är första dagen jag känner mig hyfsat pigg.
Det kliar fortfarande lite här och där men jag är inte lika trött, så läkningen går åt rätt håll.

Vad jag tycker är galet galet galet jobbigt, är att jag nu vet vad Stora Prinsessan går igenom.
Hjärtat blöder floder och tårarna bränner när jag tänker på det.
Det jag gick igenom har hon gjort många gånger,
och då flera resor värre.
Fy FAAAN säger jag bara.


Nu förstår jag rädslan hon hela tiden bär med sig. Snyft.
Rädslan för att få någonting på sig och än värre i sig som hon kan reagera på.
Känslan som jag från och med för två veckor sedan har haft inför mat,
den har hon heeela tiden och har haft så länge hon kan minnas.
Fy FAAAAAN säger jag igen.

Denna ständiga oro och försök på tillit till människor runtomkring henne måste vara fruktansvärd.
Inte konstigt att hon har huvudvärk och verkar nere emellanåt.
Fy fan.


Stora och Lilla Prinsessan fick vara själva hemma när jag och MrP åkte till akuten.
Mina älskade Prinsessor som ställer upp i skarpa lägen.
Det måste ha varit fruktansvärt för dem att se hur jag såg ut och säga hejdå när vi åkte till akuten och sen inte veta hur det gick med mamma.
Självklart ringde MrP många gånger och berättade att jag blev omhändertagen och att det skulle bli bra.
Men ändå.
Mina älskade Prinsessor.
Tårarna rann rejält på mig när jag väckte dem på morgonen och gav dem långa varma kärleksfulla kramar.
MrP också.
Måste ha varit jättejobbigt för honom med.
Är så glad för att han fanns vid min sida hela tiden.


En kväll i mitt liv.
En av de sämsta.


See Ya!!!