Min lilla svarta

Den var ny och glänsande.
Nu är den gammal och matt. 

Min underbara anteckningsbok som jag måste ha för att mitt minne sviker.

Varenda match har den fått följa med.
Varenda laguppställning, vem som varit målvakt, vem som gjort mål både våra egna och motståndarnas, allt har noggrannt antecknats.

Upp och ner i fickan har den åkt.

I halvlek har jag kladdat och på papper försökt visat
tjejerna vad de kan göra bättre på planen.

Snart är alla sidor använda.

Hur kan en sådan sak kännas så vemodig?

Kanske för att boken innehåller så mycket minnen?

Ofta bläddrar jag i den och minns nästan varenda situation

som är kopplad till den anteckning jag ser.

Så många härliga minnen.

Det är så att jag blir lite rädd.

För boken har jag ju för att hjälpa mig att minnas.

När den är full,

skall jag slänga den då?

Minns jag inte längre då?

Min kära bok.

See Ya!!!