Får vi komma?

Hur skulle jag någonsin kunna säga nej till mina fina fantastiska föräldrar.

När min mamma ringer och lite försynt skall kolla läget lite.

Jag hör emellan raderna att det är något hon vill.

-Ville du något speciellt, brukar jag fråga.

- Nja, kan jag och pappa få komma förbi och träffa er en stund?

Jag kan inte fatta att mamma (fortfarande) tror att jag skulle säga till henne;
-Nä, ni får inte komma.
I yttersta nöd- eller undantagsfall kanske men troligen inte eller aldrig.

När det gäller familjen så är dörrarna ALLTID VIDÖPPNA.
Spelar ingen roll vad vi skall göra eller har gjort.
Familjen är ALLTID välkommen.

ALDRIG i vägen.

Mina fantastiska föräldrar är funtade så att de tror att även om vi sagt att de är välkomna så tycker de att de kan ju alltid hjälpa till med något. De är ju säkert lite i vägen tycker de. 

För det är ju helt förbjudet att bara komma hem till någon och bli bjuden....eller hur?!?!?!

Älskade mamma och pappa hade med sig middag
OCH efterrätt.

Mamma tycker nog att för henne är det inte en så stor sak att laga lite mat och ta med sig.
Men för mig betyder det så oerhört mycket.

Mitt uppe i livet med jobb, hus, barn och deras aktiviteter så räcker tiden aldrig till.

Mammas och Pappas, i deras ögon, "små saker" är för mig ovärderliga.
Det räcker gott och väl med deras sällskap, som får mig att känna mig lugn och trygg och att verkligen kunna få vara bara mig själv.
Att se Prinsessornas glädje över att få träffa mormor och morfar är underbar.
Att MrP och mina föräldrar kommer väldigt bra överrens är ju också fullständig lycka. ( tyvärr inte en självklarhet om man skall lyssna på hur andra har det:-( )

Mamma och Pappa NÄRAR mig.

Mamma och Pappa med hjärtan av guld!

See Ya!!!

PS. Jag har lovat mamma och pappa att jag skall ta hand om dem när de blir gamla.
Jag hoppas också att jag ärvt en liten bit av deras gener av godhet och kan föra den vidare till mina prinsessor....för då är jag snäll:-) jättesnäll:-)