Sedan så länge jag kan minnas så har jag varit rädd för mörkret.
Eller mörkrädd är väl bättre för det är ju inte mörkret jag är rädd för.
Eller mörkrädd är väl bättre för det är ju inte mörkret jag är rädd för.
Vad jag är rädd för har jag tänkt på många gånger och kan inte riktigt svara på det.
Jag tycker det är obehagligt. Jag har ingen kontroll i det mörka. Ser inte vad som skall/kan hända.
Nä, jag gillar det inte.
En period gick jag hos en psykolog:
Anledningen var inte att jag var mörkrädd men det framkom under ett av våra samtal att jag var mörkrädd.
Han frågade om det påverkade mig i vardagen.
Nej, svarade jag. Jag har ju alltid varit mörkrädd så det är inget konstigt.
Jo, men påverkar det dig i vardagen? Går du ut när det är mörkt?
Nej, det gör jag ju helst inte. Inga kvällspromenader i bäckmörker.
Då påverkar det dig i vardagen och det skall det inte behöva göra.
Det finns hjälp för sånt. Det hör inte till det normala att vara mörkrädd.
Så fortsatte vi prata om det jag verkligen var där för.
Många gånger har jag tänkt på det samtalet.
Jag skall ju inte behöva vara mörkrädd. Det påverkar ju mig i vardagen.
Men nu är jag på mitt 34e år och har kommit på att jag är mörkrädd och får väl vara det då.
Det kanske går över av sig självt.
Nu är de mörka tiderna här och jag är glad så länge jag håller mig inne.
Är jag ute så vill jag gärna ha sällskap.
Men så vill jag ju ta de där löpturerna också (och har ingen kompis att springa med).
Tjuren vid hornen, reflexväst på och iväg.
Fan, vad jobbigt jag tycker det är.
Jag tänker på psykologens ord;
-Du skall inte behöva vara rädd. Det är inte normalt.
Då får jag mod, det lättar lite och jag springer vidare.
Kan inte fatta alla som är ute och promenerar i svarta kläder i bäckmörker.
Om de nu inte är rädda själva så skrämmer de skiten ur mig där de dyker upp från ingenstans.
Anledningen var inte att jag var mörkrädd men det framkom under ett av våra samtal att jag var mörkrädd.
Han frågade om det påverkade mig i vardagen.
Nej, svarade jag. Jag har ju alltid varit mörkrädd så det är inget konstigt.
Jo, men påverkar det dig i vardagen? Går du ut när det är mörkt?
Nej, det gör jag ju helst inte. Inga kvällspromenader i bäckmörker.
Då påverkar det dig i vardagen och det skall det inte behöva göra.
Det finns hjälp för sånt. Det hör inte till det normala att vara mörkrädd.
Så fortsatte vi prata om det jag verkligen var där för.
Många gånger har jag tänkt på det samtalet.
Jag skall ju inte behöva vara mörkrädd. Det påverkar ju mig i vardagen.
Men nu är jag på mitt 34e år och har kommit på att jag är mörkrädd och får väl vara det då.
Det kanske går över av sig självt.
Nu är de mörka tiderna här och jag är glad så länge jag håller mig inne.
Är jag ute så vill jag gärna ha sällskap.
Men så vill jag ju ta de där löpturerna också (och har ingen kompis att springa med).
Tjuren vid hornen, reflexväst på och iväg.
Fan, vad jobbigt jag tycker det är.
Jag tänker på psykologens ord;
-Du skall inte behöva vara rädd. Det är inte normalt.
Då får jag mod, det lättar lite och jag springer vidare.
Kan inte fatta alla som är ute och promenerar i svarta kläder i bäckmörker.
Om de nu inte är rädda själva så skrämmer de skiten ur mig där de dyker upp från ingenstans.
Senast jag var ute så pressade jag mig en hel mil i mörkret.
Jag får ganska bra tider när det är mörkt ute:-)
Jag får ganska bra tider när det är mörkt ute:-)
Det var jätteskönt och när jag sjönk ner i soffan, nyduschad, såg jag fram emot nästa löptur.
Till jag en minut senare kom på att även den kommer ske i mörker.
Skit också.
Jag är verkligen mörkrädd.
See Ya!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar